Det har varit full fart i den internationella finansiella berg- och dalbanan i veckan. I måndags kom aktiemarknadens uppgång och kanske något paradoxala jubel efter att USA ”åternationaliserat” de gigantiska bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac.

Men på onsdagen åkte bankhjärtat åter upp i halsgropen när investmentbanken Lehman Brothers i förtid presenterade sin brakförlust och uppenbarligen långt ifrån trovärdiga och hållbara åtgärdsprogram.

Det är uppenbart att även den fortsatta färden kommer att bli hisnande med tvära upp- och nedåtkast, men trenden den är tyvärr fortsatt nedåtriktad. Riktigt ruskigt kan det bli om eller kanske snarare när vi kommer till spöktunneln.

Visserligen är det förståeligt att det fanns de som jublade åt att den amerikanska staten tog över ansvaret för de båda vacklande bolånegiganterna Fannie Mae och Freddie Mac, men att hela börskören skulle stämma in i glädjesången var kanske inte så välgrundat.

Det motiverade jublet kommer från de som själva köpt obligationer som emitterats av de båda instituten, där den tidigare implicita och diffusa federala garantin ersattes med en mera explicit när den amerikanska staten på söndagen i praktiken tog över de båda företagen.

Störst anledning att tjoa hade de som köpt så kallade efterställda (”subordinated”) obligationer, vilka betraktas som riskkapital men där den amerikanska regeringen valde att ”socialisera” hela risken.

De som å andra sidan valt att investera i högavkastande preferensaktier liksom ordinarie aktier i de båda bolagen fastnade emellertid med skägget i brevlådan, för med utdelningsstopp och förestående utspädning genom de kommande nyemissionerna så lär de inte ha mycket att hämta. (Frågan är om aktieägarna överhuvudtaget skulle ha något eftersom kapitalet i de båda bolagen måste betraktas som förbrukat.)

Det allmänna jublet var däremot mindre välmotiverat. Denna enorma räddningsaktion måste sättas in i sitt sammanhang och det är att den mera är ett bevis över hur illa det är ställt än att det värsta nu skulle vara över genom att finansminister Henry Paulson skickar in de finansiella marintrupperna.

För den stora räddningsinsatsen, där den amerikanska regeringen sätter i det tunga artilleriet genom att pumpa in upp emot 200 miljarder dollar (motsvarande 1 350 miljarder kronor) i de båda bolagen, visar framför allt att den amerikanska centralbanken Federal Reserves likaledes mycket tunga räddningsinsatser varit otillräckliga för att hålla det finansiella systemet under armarna.

Detta trots att styrräntan sänkts långt under inflationen och att utlåningen till banksystemet, mot allt sämre säkerheter, ökat kraftigt.

De sänkta styrräntorna och den utökade utlåningen har visserligen hjälpt bankerna, genom att de fått tillgång till, även billig, finansiering, men inte rått på obligationsräntorna som i stället har stigit, där inte minst riskpremierna på Fannie Maes och Freddie Macs obligationer skjutit i höjden.

Genom att de båda instituten står för närmare 60 procent av den samlade amerikanska bolånestocken och numera nästan alla nya bostadskrediter så hade regeringen inget annat val än att ta över för att det inte bostads- och finansmarknaden skulle gå emot en totalkollaps.

Men det faktum att staten helt och fullt tar på sig dessa kreditrisker innebär inte att de försvinner. För i ett slag ökar de den amerikanska statsskulden rejält, även om de också blåser upp tillgångssidan med nominellt sett lika mycket, och sätter den amerikanska statens finanser i ett nytt och kallare sken.

Faktum är att Fannie Mae privatiserades 1968, just för att lyfta ut bostadslånen ur den federala balansräkningen när den amerikanska staten började brottas med stora underskott inte minst till följd av Vietnam-kriget.

För samtidigt som riskpremierna på Fannie Maes och Freddie Macs obligationer sjönk så steg de för de amerikanska statsobligationerna. Bolånerisken har helt enkelt blivit en landrisk.

USA är visserligen inte Argentina och finansierar sina underskott i sin egen valuta men risken är inte försumbar. Det växande budgetunderskottet och det fortsatt mycket stora bytesbalansunderskottet gör att USA är beroende av utländska finansiärer och handlingsfriheten att lösa sina problem är därmed begränsad.

Det gäller exempelvis möjligheterna att hantera ytterligare problem i finanssektorn där landets femte största investmentbank Lehman Brothers ser ut att hänga allt tyngre mot repen. Lehmanaktien fortsatte att rasa under torsdagen och befinner sig allt nämare kollaps.

Men Lehman är inte ensamma utan allt fler amerikanska finansinstut är – enligt Bennet Sedacca på Atlantic Advisor (regelbundet citerad i Wall Street Journal) - på listan för ”dead man walking”, med andra ord de dödsdömdas promenad till galgen. Här hittar vi exempelvis Washington Mutual, General Motors/GMAC, Ford/Ford Motor Credit Co och storbanker som Wachovia och Citigroup.