Obama är också den av kandidaterna som har ”tjänat” mest på den svåra finansiella krisen och den snabbt eroderande amerikanska ekonomin. Hans motståndare John McCain har haft stora problem att få några bollar rätt på den svårspelade sluttande ekonomiska planen.

Han sänkte också sin ranking tidigt i denna match när han under fjolåret lite omdömeslöst deklarerade att ekonomin inte var så viktig och dessutom förklarade att det heller inte var hans bord.

John McCain har också haft stora problem att distansera sig från den nuvarande presidenten och republikanske kollegan, George W Bush, som från sin självintagna läktarplats vare sig har träffat eller ens sett bollen när den var i spel.

John McCains lösningar har mest varit varianter på den republikanska standardkuren för alla åkommor, skattesänkningar och krympningar av den offentliga, framför allt den federala, sektorn.

Detta recept, som är det samma som företrädaren ivrigt skrivit ut, även om den federala budgeten svällt genom de inte helt lyckade krigsinsatserna i Irak och Afghanistan, är knappast lösningen på de svåra ekonomiska problem som USA står inför.

För vinnaren av presidentvalet kommer att få ta över en förlorares ekonomi. Och det är ingen vacker syn.

Den finansiella turbulensen har visserligen minskat något sedan kongressen godtagit det justerade räddningspaketet på motsvarande 700 miljarder dollar samtidigt som centralbanken sänkt styrräntan och framför allt fortsatt att pumpa ut likviditet i marknaden. Men denna andhämtning riskerar att bli kortvarig.

För det första gör den nu nästan fritt fallande ekonomiska aktiviteten att kreditriskerna fortsätter att växa, varför det är högst osäkert om räddningspaketet är tillräckligt stort.

Och även om hela räddningspaketet skulle användas för att rekapitalisera banker och finansinstitut så kommer den pågående krympningen av den finansiella sektorns balansräkningar att fortsätta, (vilket i sig tvingar fram ytterligare tillgångsförsäljningar och därmed även sannolikt sjunkande priser).

Detta gör att det bli svårt att få hjulen att börja snurra åt rätt håll igen.

Indikatorena från den ”reala” ekonomin blinkar också rött. Det viktiga inköpschefsindexet ISM sjönk för oktober i år till den lägsta nivån sedan 1983. Delkomponenten nya order föll mycket kraftigt, liksom produktions- och sysselsättningssiffrorna.

Därutöver har de tidigare kvartalens hopp, exportsektorn, fått stora problem till följd av den svagare globala efterfrågan och inte minst en stigande dollar.

Arbetslösheten ser ut att vara dömd att stiga kraftigt, där exempelvis bilindustrin ser ut att vara nära en kollaps, vilket gör att de redan mycket stora problemen på bostadsmarknaden knappast blir bättre.

Men även om den amerikanska staten har tagit på sig en stor del av finanssektorn kreditrisker så innebär det inte att de försvunnit. Hittills har visserligen staten kunnat dra fördelar av investerarnas flykt till så kallat riskfria placeringar, som statsskuldväxlar och statliga obligationer.

Men mot bakgrund dels av att det amerikanska budgetunderskottet kommer att öka kraftigt och dels de växande åtagandena mot den finansiella sektorn samtidigt som bytesbalansunderskottet är betydande så är det inget osannolikt scenario att begreppet ”riskfri” gör skäl för de använda citationstecknen i ironisk mening genom att den amerikanska långräntan kommer att stiga.

En annan faktor är att de länder, inte minst Kina, som hittills finansierat USAs underskott och konsumtionsfest inte är beredda att låna tillbaka till lika förmånliga villkor som tidigare. (Dessa börjar få fullt upp med sina egna problem.) Det ska bli åtminstone bli intressant att se hur omvärlden reagerar och tar emot de kommande gigantiska emissionerna av amerikanska statsobligationerna.

Detta svaga tillstånd gör att den tillträdande presidenten inte har särskilt mycket rörelseutrymme och det lilla han har måste nyttjas mycket skickligt för att situationen inte ska förvärras.

Barack Obama har visserligen visat på insikt när han uttryckt att ”USA:s näste president står inför den svåraste utmaningen sedan FDR”, (Franklin D Roosevelt som fick ta hand om 30-talets depression), men insiktsfull retorik är inte alltid samma sak som insiktsfull handling.

Många bedömare (Paul Krugman, Nouriel Roubini med flera) har argumenterat för att en ny president snabbt måste komma igång med keynesianska, (fiskala), stimulansåtgärder för att bryta den snabbt nedåtgående trenden. Men det är en delikat balansakt där man samtidigt måste hålla koll på hur långräntorna utvecklas för att åtgärderna ska ge någon effekt.

Något större reformutrymme ger knappast den rådande situationen möjlighet till. Samtidigt som de åtgärder som nu vidtas kommer att forma den amerikanska ekonomiska utvecklingen under lång tid.

Fotnot: Texten skrevs innan utgången av det amerikanska presidentvalet var klart.