Det sorgliga facit för de allt mer riskfyllda insatser som Federal Reserve och finansministeriet har gjort är ju tyvärr uselt. Och bland flera bedömare, som så här långt, har gjort de mest realistiska prognoserna så har planen varken tillräckligt stor omfattning eller inriktning.

Det har uppenbarligen varit mycket tuffa förhandlingar som har lett fram till att kongressen nu kan godkänna den gigantiska räddningsplanen. Finansminister Paulsons ursprungliga krav på att få en ”in blanco”-check på 700 miljarder dollar för att kunna köpa upp så kallade ”giftiga” obligationer, (utan att kunna avkrävas ansvar), har försetts med en hel del villkor för att både ge kongressen kontroll över transaktionerna och ett ökat skydd för skattebetalarna.

För det första får Paulson i första steget bara en ”mindre” sten, 250 miljarder dollar för de första hålen. Presidenten får därutöver möjlighet att få loss ytterligare 100 miljarder, medan det krävs kongressens godkännande för ytterligare 350 miljarder dollar. Dessutom handlar det inte bara om att köpa upp illikvida lån, utan även om att staten kan ta på sig en försäkringsroll eller ta över en institution som riskerar att haverera. I likhet med vad man redan gjort med bolånejättarna Fannie Mae, Freddie Mac och försäkringsjätten AIG. Dessutom ska staten ha en del i en eventuell ”uppsida” från de institutioner som de stöttar, samt, i dessas löneexcesser till sina toppchefer.

Den främsta kritiken mot planen, som bland annat framförts av ekonomerna Nouriel Roubini, Paul Krugman och Bradford DeLong och finansmannen George Soros, är framför allt att den inte har sitt fokus mot att lösa det verkliga problemet: att hela det finansiella systemet är underkapitaliserat.

Räddningspaketets 700 miljarder dollar kan till exempel relateras till den samlade stocken av amerikanska bostadskrediter som uppgår till 11 000 miljarder dollar och det faktum att kreditkrisen inte längre är begränsad till bostadssektorn.

Nouriel Roubini, Paul Krugman, Bradford DeLong och finansmannen George Soros förordar samtliga att regeringen borde ha följt den ”skandinaviska” modellen, där staten i utbyte mot att ta över bankernas risker också tar på sig en ägarroll. Och där de övertagna institutionerna inte bara kan överleva utan även får tillräckligt med kapital för att hålla igång kreditgivningen. Den nu beslutade lösningen innebär visserligen en möjlighet för många att komma ur stora problemengagemang, men det finns en fortsatt risk för att de kommer att fortsätta krympa sina kostymer för att hålla sig vid liv, varvid den rådande kreditåtstramningen fortsätter.

Men sannolikt har den skandinaviska modellen, som skulle innebära en snabb nationalisering av stora delar av banksystemet, stött på stort motstånd från republikanskt håll. Ett annat bekymmer är också att det inte är bara banker som sitter på dessa ”giftiga” lån genom att stora delar ”värdepapperiserats”. De finns även hos livförsäkringsbolag, pensions- och obligationsfonder, (vilka ännu så länge inte har fått så mycket uppmärksamhet), vilka också kan få problem att klara sina åtaganden och utsättas för systemskadliga ”uttagschocker”.

Nouriel Roubini menar också att för att man ska komma tillrätta med det underliggande problemet. De sjunkande bostadspriserna och den försämrade betalningsförmågan hos allt fler amerikanska hushåll, vilket är de faktorer som styr värdeutvecklingen på bostadsobligationerna, så måste stora åtgärder sättas in där så att de kan bo kvar i sina hus och klara sina betalningar.

Så det är långt ifrån säkert att detta räddningspaket räcker. Och inte blir det bättre av att Europa ser ut att befinna sig i samma strömfåra, om än längre ner längs dalen.