För svensk del handlar det om att de övriga baltiska staterna Estland och Litauen, likt Island och Lettland, kan tvingas att komma till, bland annat, oss med tiggarstaven.

Det går att hävda att vi som grannar har ett moraliskt ansvar att hjälpa dessa grannländer. Men här handlar det lika mycket om självhjälp eftersom de svenska bankerna Swedbank, SEB och Nordea genom sin mycket aggressiva utlåning, där de i praktiken har finansierat dessa länders, i relativa termer, gigantiska bytesbalansunderskott genom sin framför allt eurodominerade utlåning till hushåll och företag i dessa länder.

För att rädda bankernas balansräkningar gäller det att försöka hjälpa dessa länder att undvika en devalvering.

Sedan är frågan om inte den lönedeflationsprocess som har initierats i exempelvis Lettland ändå kommer att leda till samma sak, även om det för bankernas del har den fördelen att smärtorna fördelas över en längre tid.

Inom euroområdet finns det också en lång rad länder som löper mycket stor risk att få söka nödhjälp under allt mer dignande bördor.

Det handlar dels om Irland och Spanien, två länder som efter en utlåningsfest och kollaps av bostadsbubblor med få motsvarigheter i kombination med mycket stora bytesbalansunderskott ser allt mera skakiga ut och dels om Grekland, Italien och Portugal, samt kanske även lilla Cypern.

För dessa länder så faller huvudansvaret för att hjälpa till naturligtvis på de länder som har kreditinstitut med stora fordringar i dessa länder samt inte minst övriga euroländerna.

Men därutöver sitter även EU-länderna Bulgarien, Rumänien och kandidatlandet Kroatien i liknande stora bekymmer. Problemen där kan smitta Österrike och Italien som har banker med stor exponering mot dessa länder. Polen har också bekymmer. EU-kandidatländerna Serbien och Turkiet är två andra länder som ser helt klart bräckliga ut.

Eller egentligen så ser det riktigt svajigt ut på de flesta håll, där det knappast går att hitta något land, inte ens isolerade Nordkorea och Zimbabwe, som kommer undan denna globala kris.

Faktum är att uthålligheten såväl som sundheten i de senaste årens snabba globala tillväxt framstår som allt mer illusorisk.

Detta eftersom den har gått hand i hand med dessa växande globala finansiella obalanser, där vissa länder som Kina, Tyskland, Japan och i viss mån även Sverige, har samlat på hög medan andra länder med USA i spetsen har fått se sina underskott växa.

Därtill kommer kombinationen stigande tillgångspriser och finansiell ”ingenjörskonst” som har gött denna kreditexpansion och i slutändan efterfrågan på varor och tjänster.

Allt fler människor och länder har börjat leva på ”krita” och likt dinosaurierna som levde under den geologiska perioden med samma namn så ser det kritiskt ut.

Den stora frågan är faktiskt hur man ska undvika en kollaps i den globala efterfrågan. De hårt skuldsatta länderna behöver ju samtidigt snabbt minska sina underskott, dra ner sin import, för att undvika finansiell kollaps och bankrutt.

Helst skulle detta ske genom att de ökar sin export, men det ter sig inte sannolikt i rådande klimat.

Ansvaret kommer därmed i första hand på de stora överskottsländerna och då framför allt Kina, Tyskland, Japan de oljeexporterande länderna och i viss mån Sverige att stimulera den inhemska efterfrågan för att undvika denna kollaps. Det ser verkligen inte lätt ut.

I väntan på det får vi kanske följa Birgit Friggebos råd att ta varandra i hand och stämma upp i ”We shall over come” eller varför inte den svenska frälsningsdängan; ”De komma från öst och väst”.

”De komma från öst och väst, de komma från syd och nord, de komma från stormigt hav de komma från törnestig, de komma från berg, de komma från dal, att sitta till bords med IMF en gång.

Där samlas en skara stor, som räddats från jordens tvång. Ej mer någon synd, ej mer någon nöd, ej mer någon natt så lång, det gamla förgånget är, se, allting har blivit nytt. Evigt jubel råder där, ty sorg och fruktan flytt”.