Detta pr-krig, som startade under hösten när riskpremierna på bankerna började raka i höjden i spåren av den internationella finanskrisen, har intensifierats under årets inledning. Men nu hotar statsministerna med att gå från hot till handling. Det handlar dels om att stämma vissa spekulanter som de menar manipulerat CDS-priserna och dels om att regering och centralbank överväger att ta till okonventionella metoder för att stötta bankerna och undvika en finansiell kris.

Det senare har en tydlig koppling till hur Hong Kongs ”centralbank”, Hong Kong Monetary Authority, (HKMA) agerade under hösten 1998 för att bryta det tryck som en grupp hedgefonder hade byggt upp för att få Hong Kong att bryta Hong Kong-dollarns koppling, (peg), till den amerikanska dollarn och låta den flyta fritt. Det hade flera andra asiatiska länder tvingats göra sedan den så kallade Asienkrisen hade rullat igång under 1997.

Dessa ”non resident”-hedgefonder hade under året byggt upp allt större korta positioner, (investerat i en förväntad nedgång), i indexoptioner kopplade till Hang Seng-börsen och i Hong Kong-dollar. Tesen var att Hong Kong antingen skulle tvingas höja räntan för att försvara valutans värde gentemot den amerikanska dollarn, vilket dock skulle sänka börsens värde, eller som andra asiatiska länder låta valutan flyta. Spekulationerna hade fram till hösten varit framgångsrika. Hang Seng index hade fallit med 60 procent sedan augusti 1997 och styrräntan hade höjts till den nästan Bengt Dennis-liknande nivån på 280 procent.

Men den 14 augusti 1998 bröt HKMA sitt tidigare försvarsmönster och började istället sina ”okonventionella” åtgärder. HKMA började istället genomföra massiva aktieköp på Hong Kong-börsen. Under några dagar köpte HKMA, genom ett nybildat bolag, aktier i 33 utvalda bolag för 118 miljarder Hong Kong-dollar, (motsvarande 91 miljarder kronor vid nuvarande växelkurs). Totalt köpte HKMA aktier motsvarande 5 procent av Hang Seng-börsens dåvarande marknadsvärde.

I efterhand har denna åtgärd beskrivits som mycket framgångsrik. Nedgången på börsen bröts, trycket på valutan pyste ut och värdet på aktieinvesteringarna mångfaldigades.

Alla vill dock inte tillskriva de ”okonventionella” åtgärderna från HKMA som det som verkligen löste det uppbyggda trycket, även om investeringarna i sig var mycket framgångrika. Stephen G Cecchetti skriver exempelvis i sin bok ”Asset Prices and Central Bank Policy” att flera tunga hedgefonder, (som exempelvis den omskrivna jättefonden Long Term Capital Management, LCTM), redan hade hamnat under stor press, inte minst på grund av den parallellt uppseglande ryska krisen, så det är möjligt att trycket hade avtagit av den anledningen.

Enligt Cecchetti drog Hong Kong-börsen också stor fördel av att de övriga asiatiska ländernas ekonomier, som låtit valutorna flyta, återhämtade sig oväntat snabbt under 1999. Den realekonomiska återhämtningen i Hong Kong tog emellertid lång tid.

Det återstår att se om de isländska myndigheterna kommer att göra allvar av sina hot eller löften om ”okoventionella” åtgärder för att stötta de isländska bankerna. Det är emellertid långt ifrån givet att, om de väljer att investera i dessa banker, att de kommer att upprepa Hong Kongs framgångar. Den avgörande frågan är om bankernas problem bara är resultatet av en överdriven oro på den förment obskyra, (manipulerade), CDS-marknaden, eller om bankerna har reella men ännu ej realiserade problem med sin solvens. Det i sin tur handlar också mycket om hur krisen på kreditmarknaden utvecklar sig.

För den som vill dra historiska paralleller så är detta inte första gången som de isländska myndigheterna väljer att dra ”blankt” mot dem som hotar landets intressen. Fiskekriget, eller “Þorskastríðin” på isländska, mot brittiska trålare under 70-talet var ett sådant, där islänningarna framgångsrikt försvarade sina intressen. Frågan är väl bara vem som är eller blir torsk i den nu uppseglande striden.