Dagarna efter Zapateros uttalande svajar börserna på grund av förnyad oro för att vissa bjälkar i det europeiska bygget ska braka och därmed öka risken för att hela huset rasar.

Den välkände ekonomen Nouriel Roubini bedömde i en debattartikel för ett par veckor sedan sannolikheten för att eurosystemet brakar ihop till 33 procent

Den senaste oron har hämtat mest av sin destruktiva energi från Irland.

Den gröna ön har varit i fokus för eurobekymren efter att ratinginstitutet Standard & Poor´s sänkte landets kreditbetyg för en månad sedan. S&P sänkte betyget ett steg från AA till AA-, vilket fick den irländska regeringen att gå i ”taket” och anklaga S&P för att i analysen ha ”fabricerat” alltför dystra siffror vad gäller den irländska statsbudgetens utveckling.

I själva verket är S&P:s irländska kreditbetyg, även efter sänkningen, en glitterrosa potemkinkuliss som klart underskattar det betyget ska användas till, nämligen att indikera sannolikheten att landet ska ställa in betalningarna.

Marknaden litar i alla fall inte på S&P:s bedömning utan har skickat riskpremien för irländska statsobligationer till rekordnivåer.

Utifrån riskpremien för ett par veckor sedan kunde man skatta att marknaden bedömde risken för en irländsk betalningsinställelse till 25 procent, med de senaste dagarnas ökade riskpåslag så ligger den närmare 30 procent.

Riskpremien motsvarar ett kreditbetyg på låg B-nivå, det vill säga nästan tio steg ner på ratingskalan.

Irlands stora problem hänger samman med landets gigantiska bostads- och kreditbubbla och att staten i ett tidigt skede i finanskrisen gick in och garanterade bankernas åtaganden.

Med tanke på att de irländska bankernas balansomslutning motsvarade fyra gånger landets bruttonationalprodukt och huvudsakligen lånats ut till den inhemska bostads- och fastighetsmarkanden, samtidigt som en stor del finansierats på den internationella kreditmarknaden, så var det ett gigantiskt åtagande.

I takt med att kreditgivarna imploderat när fastighetspriserna sjunkit med en tredjedel så har de irländska bankproblemen, i likhet med fallet Island, blivit den irländska statens problem.

Det är dessa åtaganden som nu hotar att driva landet mot konkurs.

Läget har blivit akut i och med att den tidigare bankgarantin löper ut per den sista september och den irländska regeringen börjat svaja på hur en ny garanti ska se ut.

När det dessutom visar sig att den irländska ekonomin i allmänhet utvecklas sämre än väntat så minskar knappast oron. På torsdagen redovisade den iriska statistikmyndigheten, An Phríom-Oifig Staidimh, statistik som visar att ekonomin krymper i rask takt vilket leder till fortsatt sjunkande skatteintäkter och därmed sjunkande skuldbetalningsförmåga.

Irlands BNP föll 1,2 procent under årets andra kvartal jämfört med kvartalet före. Det är då att märka att Irlands BNP blåses upp, med drygt 20 procent, av landets status som europeiskt skatteparadis, som utnyttjas av amerikanska företag som Google med flera. Rensat för de vinster som dessa företag redovisar men som inte beskattas, har den ekonomiska utvecklingen varit än värre.

Lite i skuggan av den irländska problematiken har även riskpremierna på de portugisiska statsobligationerna också stigit kraftigt. Och Portugals problem är direkt och indirekt Spaniens, då spanska banker har en mycket stor exponering mot den västra grannen.

Riskpremierna på spanska statsobligationer har visserligen inte stigit lika kraftigt som de mindre och mer utsatta eurobrödernas.

Spanien ser fortfarande ut att ha fått en andningspaus efter att EU-länderna snickrade ihop sitt garantiprogram EFSF och genomförde sina farsartade stresstest av bankerna, vilka visade att det spanska banksystemet var i ”bättre” skick än väntat och att den spanska statens snabbt stigande men ändå relativt låga statsskuld inte behöver ta höjd för havererade banker.

Men detta andningshål kan snabbt täppas igen.

”Stresstestet” av det europeiska banksystemet fokuserade inte alls på de risker som är de uppenbarligen största i Spanien, nämligen exponeringen mot den havererade bostads- och fastighetsmarknaden. Det testade bara hur bankernas balansräkningar skulle tåla en nedskrivning av sina innehav av statsobligationer och som de tillgångsmässigt lagt i sina ”tradingportföljer”.

Detta omfattade endast 10 procent av bankernas samlade innehav av europeiska statspapper. De övriga 90 procenten av obligationsinnehaven omfattades inte av testet, eftersom bankerna klassat dessa som långsiktiga och med utgångspunkt från att stresstesttillverkarna var kommenderade att sätta risken för betalningsinställelse för dessa obligationer till noll.

Tilläggas bör att marknaden och ett växande antal prominenta och oberoende ekonomer inte delar denna riskbedömning.

Och med tanke på att Spanien är det land som slog världsrekord i både bostadsprisuppgångar och bostadsbyggande, men där priskorrektionen av någon anledning ändå bara är en bråkdel av utvecklingen i de anglosaxiska länderna, trots att arbetslösheten är den dubbla jämfört med USA och Storbritannien så är det svårt att säga att krisen skulle vara över.

Kan det ha något att göra med det faktum att bankerna kontrollerar värderingsinstituten? Spanien är också det land som har haft och har det största bytesbalansunderskottet av dessa problemländer.

För att få bukt med det senare måste landets konkurrenskraft stärkas, där nominella lönesänkningar är den enda men inte helt realistiska ”quickfixen”.

Förutom starkt motstånd från fackföreningsrörelsen och risk för politisk oro om landet ändå skulle lyckas med detta så skulle lönedeflationen naturligtvis sätta ytterligare press på bostadspriserna och därmed på bankernas balansräkningar.

Nej señor Zapatero, den europeiska skuldkrisen är inte över.