Börsen tog något slags glädjeskutt under årets första handelsdag. Kanske finns det en kollektiv förhoppning om att den historiskt påvisbara ”januarieffekten” ska lyfta årets inledning och – hoppas, hoppas – bli dubbelt kraftfull eftersom den inte bara uteblev i fjol utan utvecklades till ett rejält ras.

En fortsatt uppgång under årets första veckor skulle därefter kunna ge stöd åt en annan statistisk trossats; den att börsen är den ledande indikatorn och att den positiva inledningen ”visar” att ekonomin vänder uppåt under tredje kvartalet i år. Enligt denna ortodoxa börsliturgi så skulle vi ha lämnat botten bakom oss i början av december.

Tyvärr lär det finnas allt för många som blivit allt för svaga i anden för att optimismen ska kunna få en tillräcklig kritisk massa. För om något så har ju fjolåret och den katastrofala utvecklingen för den finansiella sektorn visat att prognos- och riskbedömningsmodeller som bygger på i efterhand konstaterade, ibland svaga men ändå, korrelationer kan leda till katastrof.

För även om det (ständigt) går att tolka kurvorna som att de är på väg att vända uppåt så är den ekonomiska omgivningen lika kall som den meterologiska vinter som ser ut att ha kopplat greppet om Sverige.

Och det är inte bara desperata husägare som kämpar för att hålla värmen. För ”propparna” håller inte bara på att ryka på grund av överbelastade värmepumpar och elradiatorer hos enskilda husägare utan den senaste ekonomiska statistiken visar att ”proppar” och ”jordfelsbrytare” ryker i allt fler länder där ekonomierna riskerar att bli iskalla.

Ekonomiprofessorn och Nobelpristagaren Paul Krugman konstaterar i måndagens krönika i New York Times att ”Det här ser hemskt mycket ut som början på den andra stora depressionen”. ("This looks an awful lot like the beginning of a second Great Depression”.)

Och som samme Krugman konstaterade i mitten av december så har epicentret för den ekonomiska implosionen flyttats från den amerikanska husmarknaden till andra marknader och då inte minst Europa och i synnerhet de forna kommunistländerna, vars rekordtillväxt de senaste åren skapats genom kreditbaserad övergödsling, vilken nu hotar att kväva dessa ekonomier.

Ukraina ser ut att vara det land som kommit närmast avgrunden. Produktionen av landets huvudsakliga exportprodukt, stål, kollapsade i november då den minskade med 48 procent. Industriproduktionen sjönk totalt i Ukraina med över 30 procent.

Det är produktionsfall som väl kan mäta sig med utvecklingen under depressionens 30-tal. Och ingenting pekar på någon vändning uppåt. Landet som uppvisade en positiv tillväxt för fjolårets första tre kvartal har nu vänt nedåt i en hisnande fart.

För de utländska banker, exempelvis Swedbank, som förvärvat lokala banker och expanderat sin utlåning i landet lär det bli svårt att undvika massiva kreditförluster.

IMF har visserligen lämnat ett lån för att överbygga den värsta likviditetskrisen, men också ordinerat en besk ekonomisk medicin, bland annat en devalvering av den ukrainska valutan, hyrvnia, och tuffa budgetbegränsningar för att betala ut den andra tranchen. Med den rådande politiska oredan i Ukraina ser det inte så hoppfullt ut.

Lettland, där IMF tillsammans med bland annat Sverige lämnat större nödkrediter, är ett annat land på randen till kollaps. Här har IMF också satt upp tuffa krav men märkligt nog förordat att Lettland behåller sin valutas, (lat), koppling till euron.

Klokheten i detta har ifrågasatts av nämnde Krugman liksom även av ekonomen Edward Hugh, som driver den europeiska ekonomibloggen BONOBO-land.

De menar att en devalvering hade varit bättre än den av IMF förordade lönedeflationen, dels för att de positiva effekterna såsom återskapandet av konkurrenskraften kommer snabbare och dels för att effekterna på förmågan för landets låntagare att betala räntor och amorteringar på sitt skuldberg ändå blir desamma.

Dessutom är en devalvering väsentligt lättare att genomföra politiskt än att gå lönesänkningsvägen. Här kan man ana att IMF och de andra kreditorerna främst valt att ta hänsyn till balansräkningarna för de utländska banker – läs Swedbank och SEB – som varit de huvudsakliga gödselleverantörerna till Lettland och de övriga baltstaterna.

Men mörkret och den tilltagande kylan tynger inte bara dessa länder. Läget i Spanien, Irland, Storbritannien och Ryssland blir allt sämre.

Även länder som trodde att de var starka med sina positiva betalningsbalanser, såsom Tyskland och Japan, uppvisar en allt dystrare utveckling eftersom deras exportmaskiner har fått en överdos av grus i sina kugghjul.

Men den kanske mest skrämmande utvecklingen uppvisar Kina där just industriproduktionen, som står för 43 procent av BNP, fallit ihop i november och december.

Detta Kina som många bedömare först trodde att skulle kunna ta över som globalt ekonomiskt draglok och senare såg ut att vara på väg mot en ”kinesisk” recession, det vill säga en tillväxt på 5-7 procent, löper nu enligt Edward Hugh en allt större risk att vara på väg mot en faktisk recession, det vill säga negativ tillväxt.

Pressen på det politiska systemet att agera för att hantera de växande problemen och inte minst hålla uppe den snabbt fallande efterfrågan växer sig allt större.

Problemet är att det bekymmersamma läget och den stora osäkerheten riskerar att leda till en allt större politisk polarisering och därmed handlingsförlamning i stället för enighet och handlingskraft såväl inom länder, med Ukraina som avskräckande exempel, som mellan länder, där ökad öppen eller illa dold protektionism, som det föreslagna stödet till den franska bilindustrin, kan göra läget än värre.

Nej, kylan ser tyvärr ut att breda ut sig.