Oljeprischocker, som utgör en radikal förändring av relativ priserna i ekonomin, har tidigare dragit ner de utvecklade ekonomierna i recessioner. När världens konsumtion av olja nu utgör omkring 7 procent av global BNP, eller samma nivå som i slutet av det stagflationistiska 1970-talet, är naturligtvis risken för en liknande utveckling påtaglig.

Skräckscenarios av den här typen har knäckt börsen den senaste tiden. På ett år har Stockholmsbörsen tryckts ned närmare 40 procent, där det största kursraset kommit i 2008. Detta trots att bolagens vinster är fortsatt fina, men råvaruprisutvecklingen som eldar på inflationsbrasan och driver upp räntorna skall nu enligt stagflationsanhängarna knäcka konjunkturen och trycka ner vinsterna rejält

Det finns naturligtvis likheter med 1970-talet, men det finns också viktiga skillnader. Till exempel har inte kärninflationen, där energi- och matpriserna exkluderas, visat tecken på att stiga.

Det finns uppenbara risker att det uppstår sekundära effekter på inflationsutvecklingen när relativpriserna förändras i en ekonomi; arbetskraften vill ha kompensation för kostnadsökningar. Den här gången, bland annat beroende på att arbetsmarknaden är betydligt mer avreglerad, framför allt i USA, än på 1970-talet och att globaliseringen sänkt arbetskraftens ”pricing power".

Den amerikanska centralbanken, Fed, har flaggat för att man är orolig för prisutvecklingen, men hittills låtit bli att strama åt penningpolitiken för att inte störa den återhämtning i bostadsmarknaden som är ett måste om den amerikanska ekonomin skall komma på fötter igen.

Samtidigt har USA:s ekonomi visat en anmärkningsvärd motståndskraft, och undvikit den recession som många ansett som oundviklig. ECB, den europeiska centralbanken, däremot har tydligt signalerat att styrräntorna kommer att höjas för att hindra inflationsutvecklingen.

Eftersom den europeiska konjunkturutvecklingen tycks försvagas är det ett vågspel, som kanske bottnar i en mer reglerad ekonomi där risken för sekundära effekter är större än i USA.

Börsen, som brukar vara en god riktkarl för vad som kommer att ske med vinstutvecklingen, har delvis prisat risken för stagflation i västvärdens ekonomier. Ett alternativ är att börsen räknar med att centralbanksledningarna skjuter sönder den positiva, men bräckliga, konjunkturutveckling som trots allt finns med en serie räntehöjningar i USA och Europa. Annars är det svårt att förstå varför värderingarna trycks ner så pass långt som de gjorts i år.

Samtidigt finns det motbilder, eller motkrafter, mot den här typen av scenarion. En sådan är att, till skillnad från utvecklingen på 1970-talet, tillväxten i emerging markets i Latinamerika och Asien fortsatt är mycket stark. Kina, Indien, och andra utvecklingsländer växer så det knakar.

Inflationsutvecklingen i dessa länder är problematisk, men det är svårt att se stagnationstendenser i dessa länder även om USA och Europa bromsar in kraftigt. Den kinesiska ekonomin är visserligen exportdriven, men den är också investeringsdriven. Dessa investeringar, som gynnar många svenska storbolag, lär inte upphöra om USA och Europa tappar luften.

I Kina, till exempel, är, hittills vill säga, oljeprisutvecklingen inte ett allvarligt problem för Kinesen i gemen eftersom oljekonsumtionen är låg. Problemet är snarare att den industriella utvecklingen i landet ökat nationens aptit på olja, vilken stimulerats av artificiellt låga priser genom statskontrollerad prisbildning.

De kinesiska myndigheterna, vilket naturligtvis är politiskt känsligt, försöker nu göra något åt detta. Kinas inflationsproblem bottnar snarare i matprisutvecklingen som fick extra fart förra sommaren då landet drabbades av en svår sjukdom bland landets grisar. Det troliga är därför att inflationen kommer att falla i Kina de närmsta månaderna.