Det märks att börsfolket har börjat tänka, att det nog inte är så mycket större risk att agera som Cevian och Christer Gardell med partner än att till exempel vara huvudägare i ett traditionellt investmentbolag med balanserad aktieportfölj.

Riskkapitalisten lever förstås ett mer hektiskt liv. Han har kanske inga pengar själv och måste först få andra spekulativa investerare med sig. Därefter ska han hitta ett lämpligt offer: Företrädesvis en stor, stabil och internationell koncern med medelmåttig lönsamhet och styrd av en konservativ och något oskicklig ledning. Konsten är att få med sig denna ledning i ett åtgärdsprogram – bestående av både självklara insatser och skamgrepp – så att koncernen ifråga får ett vinstlyft med stigande aktiekurs och utdelningsförmåga som följd.

Om det är sant som jag läst är Cevians ersättning 20 procent av den del av den eventuella avkastningen på satsat kapital som överstiger 8 procent. Med för närvarande 27 miljarder i förvaltning erhåller i så fall Cevians ägare 270 Mkr vid ett förvaltningsresultat om 13 procent. Har de även satt in egna pengar får de förstås sin del av de 3,24 miljarderna som återstår.

Cevian-konceptet kräver förstås både begåvning och energi för att lyckas. Den som förestår ett investmentbolag med 25-50 procent eget kapital och en väl spridd aktieportfölj klarar sig nog långt med familjetraditionen och en viss förnöjsamhet.

Det finns gott om familjestyrda investmentbolag i Sverige. Gustaf Douglas har sitt på det torra i Säki där han har 79,9 procent av både kapital och röster och lika säkert sitter han i sitt ägandes Latour. Fredrik Lundberg har 51,9/89,3 procent i Lundbergföretagen (och är dessutom störste enskilda ägare i Industrivärden där SHB-folket styr), Wallenbergarna i Investor är Sveriges mest kända finansfamilj i utlandet, Stenbeck-släkten har god kontroll över Kinnevik, i Öresund finns Hagströmer-Qviberg med flera, Söderbergarna har sitt Ratos och stigande förmögenhet tack vare den geniala rekryteringen av först Urban Jansson och sedan Arne Karlsson, i Midway, som kallar sig industrikonglomerat, är Sten K Johnson huvudman och så kan vi ju nämna relativt nystartade Melker Schörling med 84,8 procent av kapital och röster.

Här har vi svensk kapitalism i sin prydno. Och sett tio år tillbaka har de här holdingbolagen i många fall gått mycket bra på börsen – det handlar om kursstegringar på mellan 40 och 450 procent, jämfört med 80 procent för index exklusive utdelningar.

Jag skulle kunna tänka mig – utan att egentligen veta det – att den som startar ett investmentbolag med en stor del av familjeförmögenheten ser fram emot att få full kontroll över sina pengar, ett välbetalt jobb och alla kostnader betalda för förvaltningen inklusive nödvändig expertis samt kan räkna med en hygglig avkastning. Men utbytet under senaste tioårsperioden torde nog ha överraskat vederbörande.

Men man ser att de riktigt stora avkastningarna lockar fram begäret lite varstans. Investor ska öka innehavet av onoterade bolag till 25 procent, eftersom det är ”enklare att skapa värde i onoterad miljö” enligt koncernchefen Börje Ekholm, Hagströmer-Qviberg/med flera i Öresund lägger i höst fram detaljer kring planerna på ett nytt Cevian-liknande projekt som ska ges 10 miljarder kronor i starten. Melker Schörling ska inte bara förvalta sina aktier utan även investera mer utpräglat riskkapital, och Ratos har ju för länge sidan utvecklats inom den onoterade sfären. De flesta nämnda bolagen har nog aktiverat sig ordentligt.

Och efter senare tidens kursfall har läget för ytterligare nysatsningar med riskkapital ljusnat ytterligare. Det skulle snarast förvåna om inte vi får se ytterligare initiativ.