ANALYS | Kapitalförvaltning i kristider

Senast att avslöjas är pensionsförvaltaren AMF. Med hjälp av en svag styrelse och oklart ägande har ledningen både lyckats korpa åt sig våldsamma förmåner och osnyggt dribbla runt sina kunder. Den blottlagda skandalen skakar nu hela LO och det socialdemokratiska partiet.

Men AMF är långt ifrån ensamt. De goda finansiella åren har i vanlig ordning lyckats dölja en lång rad missförhållanden. En del kännetecken från AMF har dock en tendens att gå igen i flera fall.

De goda ekonomiska tiderna gjorde att det var svårt att misslyckas. Högt risktagande var ofta en bra väg till framgång. Rejäl belåning på det gav ännu bättre utväxling.

I ett klimat med snabbt ökande värden var det inga svårigheter att både motivera och gömma undan oskäligt höga avgifter. Avkastningen blev ändå god, och kunderna reagerade inte. Ägare och styrelser kunde halvsovande ta sig genom mötena, det rullade ju på bra.

Det värsta exemplet som uppdagats under senare tid än inte AMF, utan kapitalförvaltningsbolaget Acta. Det börsnoterade norska bolaget förvaltar över 100 miljarder kronor åt 87000 skandinaviska kunder, varav en stor del är svenskar.

Skillnaden är dock avgrundsdjup mellan hur Acta framställer sin verksamhet, och verkligheten.

Firman har i stor utsträckning lockat in pensionärer i invecklade finansiella produkter, med både betydligt högre risktagande och belåning än vad kunderna insett. En av de stora placeringarna har varit i Sveriges sämsta bostadsbestånd i bland annat Rosengård i Malmö, med kackerlackor och svår vanvård. För detta har Acta tagit hutlösa avgifter, som gått till höga löner och bonusar. Kunderna sitter däremot fast i placeringar som rasat i värde och inte går att sälja.

Hela Acta är snarast att betrakta som finansiell ohyra. Precis som skadedjuren ställer till det för bolagets hyresgäster, så ställer Acta till problem inte bara för sina ruinerade kunder av olika slag, utan för tilltron till hela det finansiella systemet.

Men även en tidigare framgångssaga som fondförvaltaren East Capital har hamnat i motvind. Den tidigare succéartade inriktningen på Östeuropa är som bekant långt ifrån en succé i dagsläget. Samtidigt som värdena sjunker samman riktas nu sökljuset mot höga avgifter, närståendetransaktioner och dålig genomlysning i verksamheten.

Samma sak gäller de ett tag så upphaussade riskkapitalbolagen.

Med hjälp av en urstark konjunktur, låga räntor och stigande tillgångsvärden lyckades de under flera år skaka fram mångmiljardvinster. Dessa hamnade inte minst i fickorna på några få ledande personer.

Men med en försämrad konjunktur klarar inte portföljbolagen bankernas krav på de gigantiska lånen längre. Riskkapitalisterna tvingas istället lämna ifrån sig nycklarna till banken, eller i en del fall sätta bolagen i konkurs.

Även storbankerna har sällat sig till gratisätarna med höga avgifter, tveksamma produkter och rejäla ledningsersättningar. Ansvaret för risktagandet skjuts över på andra.

SEB har på egen hand lyckats skjuta förtroendet för den egna verksam- heten i sank. Bakom banken står som bekant Wallenbergarna, som allt mer förflyttas från att vara starka ägare av kött och blod till stiftelsekontrollerade tjänstemän.

Allra värst är dock Swedbank, som med den ständigt undanglidande Carl Erik Stålberg som ordförande trodde sig kunna tjäna lätta pengar på ett överdrivet risktagande i Baltikum.

På ägarsidan har de svaga stiftelserna nu spelat bort sig som ägare till förmån för Folksam. Med den gamle socialdemokratiske ministern Anders Sundström i spetsen handlar Folksams agerande mer om politiskt inspirerat rävspel än affärsverksamhet.

Skillnaden mot ”riktiga” ägare av kött och blod är frapperande. Börskungar som Fredrik Lundberg, Carl Bennet, Stefan Persson, bröderna Paulsson, Gustaf Douglas eller duon Sven Hagströmer och Mats Qviberg låter inte sådana här saker passera.

Men det är trots allt väldigt få för- unnat att vara börskung och ha det inflytandet. De flesta får istället hoppas på massans makt.

Senaste tidens utveckling lär öppna ögonen på allt fler. Och den som till slut står utan kunder får det trots allt rätt svårt.