En hel del av de senaste månadernas extrema uppgång förklaras sannolikt av att investerarnas animal spirits (för att referera till Keynes) i form av riskaptit vaknat till liv. De under mars och april väl idisslade rapporterna om gröna skott i ekonomin har gett ett rejält näringstillskott till aktiekurserna.

De genomförda stresstesterna av de systemkritiska nitton största amerikanska bankerna, som visade att kapitalbehovet var mindre än vad som i många fall befarats, blev ännu ett skäl till att inte bara blåsa faran över för en systemkollaps utan till antagande om att även den ekonomiska krisen snart är över.

Därmed är teorin att företagen och dess värdepapper åter kan värderas efter normala kriterier.

Men precis som kalvar på grönbete emellanåt kan bli väl ystra, så riskerar aktieköpare att bli det. En hel del talar för att våreuforin redan börjat klinga av.

Färsk statistik, bland annat kring tillväxten inom EU-området och inte minst Tyskland, visar att vägen tillbaka fortfarande är mycket oviss. Frågan om vad som kommer att vara det normala, och därmed ligga till grund för skattningarna av företagens framtida intjäning och rätta värden på börsen efter denna kris, är ännu obesvarad.

Allt sedan den kraftiga uppgången började så har det funnits skeptiker som menat att det dels är för tidigt att prisa in en snabb uppgång, dels att de ekonomiska förutsättningarna för många företag och branscher kommer att vara något annat än den normalitet som prisades in före krisen.

En annan fråga är hur det politiska systemet kommer att kunna hantera effekterna av denna kris, med en skenande arbetslöshet i många länder.

För börsen som helhet liksom för enskilda företag är frågan om de senaste årens extremt höga avkastning på eget kapital är uthållig. Eller kommer företagen att gå tillbaka till det klassiska antagandet om att allt över riskfriränta plus en rimlig riskpremie, säg 5 procent, är att betrakta som onormalt?

Med utgångspunkt från den klassiska Dupontformeln, (eller på svenska Sven Erik Johanssons formel) är det lätt att föreställa sig att pressen kommer att öka på de delkomponenter, rörelsemarginal, kapitalomsättningshastighet och inte minst belåningsgrad, som styr avkastningen på eget kapital.

Bara det faktum att de synnerligen uttunnade balansräkningarna nu måste stärkas gör det svårt att nå fornstora nivåer på de nyckeltalen.

Många av de branscher som nu ryckt på börsen tillhör de som varit mest pressade av krisen. Råvaru- och gruvbolagen, som till exempel Boliden, har plötsligt återfått glansen från förkrisdagarna.

De understundom positiva signaler som dyker upp kring bilsektorn har gett ny energi till bilrelaterade företag på Stockholmsbörsen. Signalerna för bilindustrin tenderar dock att pendla mellan grönt och rött i ett lätt hysteriskt tempo, med ett politiskt styrt relä.

Aktiemarknaden tycks också räkna med att de långsiktigt konstlat låga räntorna åter ska ge fart på konsumtionen och bostadsköpandet. Aktieköparna har rusat till i både bygg- och handelsföretag.

För banker och den finansiella sektorn handlar det också om vilka regleringar som kommer att införas för att förhindra att den senaste krisen uppstår igen. För våra svenska banker, framför allt Swedbank och SEB, handlar det exempelvis om hur de ska betala för det statliga stöd de fått i form av utfärdade garantier och refinansieringsmöjligheter i Riksbanken, och som de trots sina nyemissioner inte skulle klara sig utan.

Visst går den traditionella bankrörelsen bra, där bankerna genom att krisen de facto stärkt det rådande oligopolet lyckas krama ur mera ur sina svenska kunder. Men de nuvarande övervinsterna från de svenska kunderna ska stoppas i det, fortfarande till sin storlek okända, svarta hål som smyger bakom dem i Baltikum och på en del andra utsatta marknader.

Och på lite längre sikt kommer de svenska kunder som idag göder de svenska storbankerna rimligen att vakna till, liksom spirande konkurrenter. Då blir det besvärligare. Precis som det riskerar att bli för en del överoptimister på finansmarknaden.