Det visar sig nu att finansföretagen emellanåt inte heller riktigt visste vad de sålde. I en del fall visste de, men valde istället att mörka riskerna för kunderna.

För med finanskrisen blottlades att varken penningmarknadsfonder eller indexobligationer var några säkra placeringar. I stället hade miljardbelopp från ovetande svenska investerare hamnat i produkter från numera kraschade bolag som Lehman och Kaupthing.

Kunder hos storbankerna investerade miljardbelopp i sådana produkter. Kapitalförvaltningsföretag som Acta hårdsålde ”riskfria” obligationer. Målet var ofta äldre personer, som kanske sålt sin bostad. Ett annat försäljningstrick var ”riskspridning” där kunden skulle belåna sin bostad och köpa in sig i en utländsk fastighetsobligation. De dolda avgifterna var skyhöga, men riskspridningen närmast obefintlig när finanskrisen slog till.

SEB, som bränt hundratals miljoner av kundernas pengar i penningmarknadsfonder, försökte mörka omfattningen av förlusterna.

Och på Acta skyller man ifrån sig. Det är Lehmans fel, den internationella finanskrisen, enstaka rådgivare eller en enskild styrelseledamot.

Något ansvar vill ingen ta, varken på storbanken eller hos finansrådgivaren.