För i denna saga så kommer ”marknaden” att belöna dessa länder med räntor som är så låga att de kan ta sig ur sin finansiella rävsax och ett ökat förtroende från denna marknad kommer att leda till ökade investeringar, en ökande tillväxt och fler jobb.

Risken är bara att om man tror så mycket på denna saga att man följer den i verkligheten så blir resultatet precis det motsatta, recession blir depression, social oro och kaos.

Nobelpristagaren* Paul Krugman har döpt denna realtidssaga till ”confidence fairy”, (”förtroendesagan”). Det är också en storsäljande saga.

Den tyska regeringen, med finansminister Wolfgang Schäuble som högläsare, den brittiska regeringen, det republikanska partiet i USA liksom märkligt nog även den svenska regeringen har inte bara köpt den utan förefaller helt sålda.

Risken är emellertid att slutet på denna saga inte kommer att bli mycket bättre än HC Andersens klassiker ”Flickan med svavelstickorna”. ”Flickan” som riskerar att frysa ihjäl i denna berättelse är den europeiska monetära unionen, EMU. Och om det går så kommer en ekonomisk iskyla att drabba resten av världen, även Sverige.

Fredrik Reinfeldts uttalande om att ”den enda vägen är att ställa hårda krav på de [euro]länder som inte skött sig, så att de sanerar sina ekonomier” kom i en TT-intervju på tisdagen.

Där avvisade han även förslaget om att införa en gemensam euroobligation, med argumentet att; ”Det är helt fel signal att skicka till skötsamma europeiska ekonomier.

Priset blir att räntan ska upp hos dem som sköter sig, för att räntan ska gå ner hos de länder som inte har skött sig.”

Det som Fredrik Reinfeldt med flera förefaller att inte ha förstått är att den föreslagna medicinen att krisande länder snabbt ska skära ner i den offentliga budgeten bara kommer att förvärra krisen och göra den än mer olöslig.

Grekland behöver förvisso göra en ”total makeover” av sina statsfinanser. Dilemmat är bara att de måste få tid och rimliga förutsättningar, som en större skuldnedskrivning, för att kunna lyckas.

För ”förtroendesagans” farliga budgetunderskott är bara en av flera samverkande ingredienser som gör euroländernas skuldcocktail så explosiv.

Dessa ingredienser är räntenivån, statsskulden relativt ekonomins storlek (BNP), budgetunderskottets storlek relativt BNP, den nominella tillväxten och räntenivån, den privata skuldsättningen och det nationella banksystemets stabilitet, samt internationell konkurrenskraft och därmed möjligheten att få extern draghjälp ut ur krisen.

Ju mer Grekland sparar, desto mer kommer ekonomin att krympa, varmed skulden i förhållande till BNP riskerar att öka, vilket knappast gör marknaden mindre skeptisk till grekiska statspapper.

Ett land kan minska denna negativa effekt om det har en centralbank som samtidigt kan sänka räntan. Grekland som har att luta sig mot den ”fläckfria” inflationsbekämparen ECB kan inte räkna med att få något sådant stöd.

I en färsk rapport från IMF ”Painful medicine” skriver författarna att i ett land som genomför stora besparingar men som samtidigt inte bemöter detta med penningpolitiska lättnader, riskerar de negativa effekterna att bli dubbelt så stora som annars.

IMF konstaterar också att de negativa effekterna av snabba besparingar förstärks ytterligare om flera länder genomför stora nedskärningar eller skattehöjningar samtidigt. Och det är precis vad som håller på att genomföras i hela Europa, även i länder som inte sitter i samma rävsax som de så kallade PIIGS-länderna.

Grekland har inte samma utväg som Sverige och Finland hade under 1990-talet då vi kunde genomföra stora statsfinansiella saneringar utan att ekonomin krympte tack vare en mycket stark exportutveckling, vilken i sin tur fick mycket draghjälp av våra kraftigt deprecierade valutor.

Den vägen är stängd för Grekland som istället genom sitt euromedlemskap måste vandra den väsentligt tuffare deflationistiska vägen för att återfå sin konkurrenskraft, vilket i sin tur också leder till att realräntorna blir än högre och att statsskuldens storlek relativt BNP stiger.

Hade finländare, tyskar och holländare liksom inte minst de nu krisande länderna förstått att euromedlemskapet inte bara var en valutagemenskap, utan även att man gav upp sitt försäkringssystem (egen valuta och egen centralbank) mot den typ av makroekonomiska chocker som eurozonen nu upplever så hade de nog tänkt och handlat i en helt annan riktning.

Införandet av euroobligationer är ett av få tillgängliga medel för att få kontroll över räntenivån, som måste vara på en rimlig nivå för att krisländerna ska ha en chans att kunna klara sig.

Den andra och i detta läge effektivaste metoden är att ECB tar på sig rollen av ”lender of last resort” för medlemsländerna och får ett obegränsat mandat att köpa deras statsobligationer.

Detta gör dels att risken för att länderna tvingas ställa in betalningarna försvinner, sänker riskpremien, och dels se till att räntenivån kan styras mot en nivå som deras ekonomier tål för den tid det tar att återfå balans i statsfinanserna och konkurrenskraft.

Det är naturligtvis mediciner med mycket kraftiga negativa biverkningar, men det är de enda som är tillgängliga. Långsiktigt kan problemen lösas med det politiskt och demokratiskt än beskare och mer svårsmälta stolpillret, att införa en transferunion. Svenska moralkakor lär emellertid inte bidra till någon lösning, hur träigt de än smakar.

*För de mest ihärdiga kommentatorerna så är Paul Krugman ekonomipristagare till Alfred Nobels minne