Ibland blir man mörkrädd mitt på dagen, i månaden maj, och då inte efter att ha läst en del av kommentarerna i fältet nedan, utan när man får ta del av utsagorna och analyserna från de som åtminstone på papperet har ett ansvar för att reda ut den soppa som EU och framför allt EMU har skapat.

Det gäller EU-kommissionens ordförande, (som visserligen framstår mer som konferens- och eventansvarig nu när samarbetet prövas på allvar) José Manuel Duraõ Barroso och hans utfall mot ratinginstituten i ett tal inför Europaparlamentet i tisdags. Referensen var uppenbar till ratinginstitutet Standard & Poor´s sänkning av först Greklands, sedan Portugals och Spaniens kreditbetyg i förra veckan.

Han anklagelse var att ”brister i deras arbetsmetoder har gjort att kreditbetygen blir för cykliska och för beroende av stämningen på marknaden istället för på fundamenta och detta oavsett om marknaden är för optimistisk eller pessimistisk.”

Han anförde vidare att kommissionen ser över om ytterligare åtgärder kan bli nödvändiga ”för att säkerställa rättvisande kreditbetyg för statsskulder i synnerhet”.

Ratinginstituten förtjänar mycket och kraftfull kritik för stora brister både inför och under finanskrisen. Den amerikanska obligationsfondjätten Pimcos Paul McCulley sammanfattade deras insats i denna yra väl: ”Sammanbrottet av vårt finansiella system handlade om att den osynliga handen hade ett party, en oreglerad spritfest, där ratinginstituten delade ut falska ID-kort.”

Och visst har Barroso rätt i att ratinginstituten i likhet med sina horribla AAA-betyg för olika strukturerade ”subprimeprodukter” legat fel vad det gäller kreditbetygen för enskilda länder som Portugal, Irland, Portugal och Spanien.

De har haft fundamentalt fel, då de totalt har missat den riskuppbyggnad som har skett i dessa länder under 2000-talet. Men det går knappast att anklaga dem för att de nu tvingas sänka betygen, när de ligger inte bara ett par trappsteg utan en hel trappavsats från verkligheten.

Ta Standard & Poor´s konkurrenter eller kolleger Moody´s och Fitch som fortfarande har högsta betyg AAA på Spanien. ”Här är ett land med med 20 procents arbetslöshet, ett bytesbalansunderskott på 10 procent och som har ställt in betalningarna 13 gånger under de två senaste seklen, vars obligationer handlas på Baa-nivå, (ett steg över skräpnivå) och vars öde är allt mer beroende av välvilligheten hos EU och IMF att lösa ut dem, (bail out). Vilka AAA!”, som Paul McCulleys kollega Bill Gros uttryckte det i det senaste brevet till sina investerare.

Det är bara att addera det skenande spanska budgetunderskottet, samt framför allt det vacklande banksystemet och då inte minst dess mycket stora utlandsupplåning för att inse att ratinginstituten har sovit vid ratten när de har låtsats övervaka dessa länder.

Men om ratinginstituten har sovit så har ECB legat i något som måste liknas vid koma.

Det övergripande målet för ECB:s räntepolitik har sedan skapelsen varit att upprätthålla prisstabiliteten inom unionen. Detta har varit en delikat uppgift eftersom det handlar om ekonomier som såväl före som efter bildandet av den monetära unionen har gått i otakt.

Ett av de vanligaste och kraftigaste argumenten mot europrojektet har just varit att det är svårt och närmast omöjligt att hålla en räntenivå som passar alla.

Beroende på varierande pris- och löneutveckling i olika länder så kan en given nivå på styrräntan verka stimulerande på en redan het ekonomi med inflation över genomsnittet och nedkylande på en redan kall ekonomi, som har en inflation under genomsnittet.

Att hålla koll på denna inbyggda och uppenbara brist i systemet och hur den driver kreditutvecklingen borde ha varit prio-1 för ECB. Men ECB har haft så kallad nollkoll.

Den stora tyska ekonomin har haft en närmast deflationistisk utveckling och mycket låg tillväxt under sin eurotid och där har ECB-räntan verkat åtstramande och bostadspriserna har till och med fallit under denna period.

Men för "Southprimeländerna" var det precis tvärtom. Inflationen låg väl över styrräntan vilket gjorde att de hade en negativ realränta och vad ska man göra då?

Jo, låna och köpa hus, som i Spanien, Portugal och på Irland eller varför inte bara spendera, för ekonomin växer ju snabbare än räntenivån (”titta vi konvergerar”), som i Grekland. Vem behöver bry sig om kommande skuldåterbetalningsförmåga i sådana tider? Inte ECB och inte ratinginstituten i alla fall.

Detta är huvudorsaken till att PIIGS-länderna för det första har kunnat bygga upp de skuldbördor som de nu inte längre klarar av att hantera.

Detta är också, för det andra, orsaken till att länderna har eroderat sin konkurrenskraft så mycket att det knappast räcker med skuldavskrivningar för de ska komma på fötter.

De måste även genomföra det som knappast något land lyckats med att genomföra i fredstid: att kraftigt sänka den nominella lönenivån. Detta är orsaken till att ECB:s skötebarn euron håller på att kollapsa.

Men som alltid gäller det att tänka positivt, se möjligheterna, som i en operett. Varför inte som i librettot till Karl Millöckers ”Tiggarstudenten”

På tyska:

“Ich hab kein Geld, bin vogelfrei, will aber nicht verzagen”

På grekiska:

”Δεν έχω χρήματα, είμαι ένας εκτός νόμου, να μην απελπίζονται, αλλά “(enligt amerikanska Googles översättning)

På spanska:

“No tengo dinero, soy un proscrito, no a la desesperación, pero”

Och den helt oslagbara svenska Borlängeversionen:

http://www.youtube.com/watch?v=sO4cAWlFUJk&feature=related

PS. Glöm inte att kommentera! DS.