Redan första dagen på den stora morgontidningen borde jag begripit att allt inte stod riktigt rätt till. En vänlig och korrekt tjänsteman på Avdelningen för nyanländ personals omhändertagande, visade mig till en plats bakom ett av printerbåsen. Snart skulle jag även få en dator, även om jag kanske skulle få vänta en tid på min inloggning (det var tydligen någon inre diskussion mellan de olika departementen om vilket kansli jag sorterade under och om jag skulle betraktas som ankommen eller tillträdande).

Efter någon vecka lyckades till slut en vänlig själ utverka några fungerande bokstavskoder som fick datorn att gå igång. I utbyte mot denna favör fick jag lova att ligga lågt med kommunikationen gällande formerna för min närvaro i byggnaden.

Att jag var där var svårt att förneka, men var jag anställd? Och av vem och varför? Om detta fick jag givetvis inte spekulera. Efter en tid slutade folk på redaktionen fråga mig vem jag var och drog uppenbarligen den enda rimliga slutsatsen att jag helt enkelt inte fanns. Även jag själv började misstänka samma sak.

Men så en dag blev jag kallad till Styrelsen för Projektets genomförande. Den mest talföra i församlingen, en ljushårig kille med MC-jacka och svarta jeans, låt oss kalla honom Mattias, räckte över ett par nya Power Point-papper. Det var nu var hög tid att jag bemannade mig, menade han.

- Visst, men jag vill välja mina egna män, sade jag, och sögs därmed ofrivilligt in i en ny kliché, den om den avpolletterade agenten som åter tas till nåder för att rädda nationen eller något annat vikigt på 24 tidsenheter.

- 24, sade MC-killen. Det är bra, N24! Nu om 24 dagar ska vi vara på banan! Och du får självklart de resurser du behöver.

En av de första personer jag ringde var Per, Per Lindvall. Valet av Per var naturligt. I rådande situation behövde jag någon som inte omedelbart avvisade skeendet som overkligt. Per ansågs vara en av Stockholmsbörsens skarpaste analytiker, mannen som ensam drog ned brallorna på ett dussin finans- och fastighetsbolag under finanskrisen i början av 90-talet. Varför skulle han lämna Sveriges största affärstidning och sin prestigeplattform där? Men Pers reaktion var väntad. De senaste 15 åren har han varit fullkomligt oförmögen att välja det enkla och självklara framför det hopplösa och oväntade. Per flinade ett kort ögonblick med ögonen och skrev sedan på utan att ställa några frågor.

Person nummer två har fortfarande inte skrivit på, men känner tack och lov inte till det. Johan Öberg var annars betydligt mer besvärlig än Per Lindvall. Redaktör Öberg visade sig ha ett filosofiskt sinnelag med en viss förkärlek för långa dialektiska resonemang med lite diffusa humoristiska poänger. Till min stora lättnad var emellertid Johan mer inspirerad av Kant än av Platon och verkade uppenbarligen acceptera den kritiska utgångspunkten att mitt erbjudande var verkligt.

Men den viktigaste kunskapen som jag vann om hans personlighet under våra otaliga diskussioner på avsidesliggande lunchhak på Norrmalm, var att han var fullständigt oförmögen att orientera sig på stan. När han en dag bekände att han fortfarande kan gå vilse från föräldrahemmet i Nyköping till ortens närmaste korvkiosk var slaget vunnit. Så när vi sedan bröt upp och han ännu en gång frågade hur han skulle ta sig till Bonnierhuset beskrev jag helt enkelt vägen till Mäster Samuelsgatan 56. Och där sitter han fortfarande kvar. Häromdagen inträffade dock en allvarlig incident:

- Per, det är lite konstigt men jag har inte fått någon lön. Det verkar helt enkelt som om jag inte finns!

Börjar ni känna igen mönstret?

Nästa person är ingen person utan ett begrepp: Torbjörn Isacson. Egentligen är ”Tor” kort och gott ett mer passande namn. För så länge någon kan minnas har Isacson iklätt sig rollen som ekonomijournalistikens store hämnare. Otaliga äro de direktörer som under årens lopp fruktat att väcka Tors vrede och bli måltavla för den skånske hämnarens otäcka åskvigg.

För att få med Isacson i truppen var jag tvungen att förhandla i en månad – och bege mig ända till Malmö för att lyssna på ändlösa utläggningar om Skånes stolthet (vilket tydligen inte är HIF). Efter en längre attack på MFF:s amatörmässiga ledarskap, vred han till slut blicken mot Öresundsbron och tackade till min stora förvåning ja. Men hade det verkligen skett?
Varför skulle Torbjörn lämna en arbetsplats som så till den grad blivit förknippad med honom själv att han börjat bokföras som anläggningstillgång i Bonniergruppens årsberättelse? Varför skulle Tor lämna sin framskjutna position i Valhall för en osäker framtid som internetguru? Hur troligt, undrar jag.

Kort därefter tillstötte de första problemen i gruppen. Männen var missnöjda med den påtagliga avsaknaden av tjejer i truppen, särskilt kvinnliga chefer.

- Hm, det blir svårt sade jag. Tre slitna 41-åriga gubbar och en närsynt nyhetschef som utan problem kan gå vilse på tillbakvägen från kaffeautomaten var inte de bästa odds att jobba utifrån.

Här lägger jag nu fram ännu ett starkt bevis: det heter Maria Wahlberg, nyhetschef på N24. Ung, begåvad redaktör och reporter på fina pappret och med ett riv i blicken som får Lena K att framstå som en myskokett söndagsredaktör: Varför skulle Maria satsa på oss, på eX-men? Hur troligt är det på en skala 1 till 10?

Fortfarande inte övertygade? Låt mig berätta om Anders.

Föreställ dig att du är en ung man, runt trettio kanske, atletiskt bygd, ljust hårsvall och en intensiv grönmelerad blick utan synliga blodnerver i vitan. En sådan där kille som man förväntar sig att träffa på i en journalfilmad Lingiad från 30-talet. Eller i ett par romerska ringar med perfekt vinkelräta ben. Men knappast på ett kontor med pappersmuggar, skrivare och trasiga växeltelefoner.

Föreställ dig alltså att du är denne man, en nybakad civilekonom från Handelshögskolan, som nu dessutom arbetar som AT-läkare på S:t Göran efter att nyligen även checkat ut från Läkarlinjen.

Föreställ dig sedan att denne man - rimligtvis ett lysande parti för Östermalms allra mest burgna grosshandlardöttrar - plötsligt hänger av sig stetoskopet, knycklar ihop examensbeviset från Handels och tar värvning som juniormurvel på nätet! Jag menar, hur troligt är det? Exakt. Och värre blir det.

Lars Frick visade sig arbeta som finansanalytiker hos en aggressiv isländsk investmentbank. Givetvis var jag skeptisk. Visserligen gick det inte en dag utan att försäljningschefen kom inflinande på rummet och berättade om en ny miljonorder på något som han kallar banner (och som tydligen måste finnas på alla sajter om det ska gå bra). Men ändå. Bara det där med hans namn, ”Fric(k)”, som på franska betyder ”stålar”, gjorde mig orolig.

- Du, sade jag, du fattar att vi skriver om stålar. De vi gör själva är ganska blygsamma. Dessutom tvivlar jag på att du har rätt attityd. Som journalist måste du acceptera tanken på att bli behandlad med misstro och som ett redskap, inte som en jämlike. Inget mer rått bordellskvaller i förtroende, inga fler familjebjudningar med kortbrallor och fladdrande sommarklänningar i Djursan. Fattar du? Jo då, han förstod och dessutom vågade han visst vara oartig och säga sin mening även om det skulle göra en eventuell resa tillbaka till finansbranschen helt omöjlig.

- Jag är kompetent, arbetsvillig och seriös, upprepade han. Morsning. Samma dag som jag med viss skepsis signerat hans anställningskontrakt dyker han av en ren tillfällighet upp på krogen. Precis när jag skall presentera honom för Lindvall ryggar vi båda tillbaka. Killen vi just värvat till laget har, inte bara en utan två präktiga ”blåklockor i nyllet”. Förklaringen: Han har sparrat med sin tränare på BK Narva. Jojo. Hur sannolikt är det undrar jag. Hur sannolikt är det att du träffar en finansanalytiker med två blåtiror? Och hur sannolikt är det att du själv just anställt denne person?


Ja, som ni ser är bevisen överväldigande. Det enda rimliga är att ingenting har hänt.
Det finns också flera fördelar med detta. Om projektet nu mot all förmodan skulle utvecklas åt fel håll så kommer inte heller förlusterna att vara verkliga, inte heller ägarnas vrede.

Och om du själv, käre läsare, någon gång skulle träffas av Torbjörns åskvigg så kan du kanske finna någon form av tröst i det faktum att N24 med all sannolikhet inte existerar. Och att du själv och den affärsplan du just presenterat fortfarande åtnjuter aktiemarknadens förtroende.