Den nya europakten, som är skriven efter tysk diktamen, är ju också en blåkopia på den politik som Göran Persson och socialdemokraterna genomförde under vår djupa finans- och kostnadskris på 90-talet. Det var ju den som skapade ordning och reda i de svenska statsfinanserna. Och Göran Persson vill naturligtvis vårda denna bild.

Men att tillskriva åtstramningar och stärkt budgetdisciplin som de ensamverkande mediciner som tog oss ut ur krisen och det som också ska få ordning på eurozonens problem är inte bara långt i från hela sanningen utan också farligt.

Den svenska budgetsaneringen var visserligen nödvändig men i sig inte något som fick den svenska ekonomin att växa. De var extern efterfrågan som fick igång de svenska hjulen under andra halvan av 90-talet och tog oss ur krisen. För att skapa denna växtkraft var beslutet/tvånget att låta kronan flyta mycket viktigare än budgetdisciplin och strikta budgetprocesser.

Detta gav svensk exportindustri mycket stark konkurrenskraft och fick igång hjulen i den svenska ekonomin. Det kunde kompensera för den efterfrågeminskning som de offentliga åtstramningarna medförde. Besparingar utan justering av den svenska konkurrenskraften hade istället medfört att den svenska krisen hade blivit väsentligt djupare än vad den blev.

Det finns enligt nobelpristagaren Paul Krugman, (som för övrigt även har var anlitad som rådgivare till socialdemokraterna under krisåren), inga exempel på länder som lyckats genomföra ”åtstramande tillväxt”. De exempel som finns på länder som har genomfört stora statsfinansiella åtstramningar och samtidigt uppvisat en accelererande tillväxt, som Sverige och Irland under 90-talet, har gjort detta på grund av att de har kunnat dra nytta av en ökad extern efterfrågan, vilket har skett genom en depreciering av valutan, vilket stärkt exporten.

Att stärka konkurrenskraften genom att få till stånd nominella lönesänkningar, (intern deflation), är inte lätt att genomföra någonstans, knappast ens i kollektivavtalandets Sverige. Tysklands anpassning efter överhettningen i samband med återföreningen skedde genom att inflationstakten i resten av eurozonen var väsentligt högre än i Tyskland. Någon regelrätt deflation handlade det inte om.

De krisande euroländerna har, med vissa olika symptomvarianter, i princip hamnat i samma ekonomiska läge som Sverige hade i början på 90-talet. En kraftfull kreditexpansion som drev upp kostnadsläget och skapade mycket stora tillgångsbubblor inom framför allt fastighetssektorn. Det är bara det att deras situation är mycket värre.

Det som gör krisländernas situation idag mycket sämre än det svenska läget då har varit att de under hela sitt medlemskap i eurozonen kunnat finansiera mycket stora bytesbalansunderskott, (för detta var ”inget att bry sig om inom en valutaunion”, som det hette då), vilket har gjort att dessa länders externa nettoskuldsättning, privat och offentlig, har blivit mycket större än vad den svenska hann bli. Det andra stora problemet är att de sitter fast i en valutaunion, utan möjlighet att snabbt anpassa sitt kostnadsläge och därmed sin konkurrenskraft.

Det är omöjligt att komma ifrån att det är införandet av den gemensamma valutan, euron, som har medfört att problemen i krisländerna har vuxit sig så stora som de är idag. Det är bara att titta på hur riskpremierna på euromedlemmarnas obligationer utvecklades efter införandet euron. Det ansågs plötsligt i praktiken riskfritt att låna till Grekland, Italien, Spanien och Portugal. Kreditkranarna stod vidöppna. Idag vet vi att den låga risken var en illusion.

Men medlemskapet i denna valutaunion gör också att det är svårt att hitta en smidig lösning, som depreciering av valutan och därmed stärkt konkurrenskraft, på problemen. Den stora externa nettoskulden gör i sig också att detta är en mindre användbar lösning än vad det var för Sverige.

Men man måste inse att det endast är genom förbättrad konkurrenskraft som krisländerna kan komma på benen igen. För som den amerikanske Pekingbaserade professorn Michael Pettis skriver på Project Syndicate så förutsätter en återbetalning av de krediter och det kapital som har strömmat från länderna i norra Europa, (Tyskland, Finland, Holland och även Sverige), med stora bytesbalansöverskott till dem som har haft stora underskott, att dessa flöden vänds till sin motsats. Det är ren aritmetik och ett måste. Att detta sparandeöverskott, (bytesbalansöverskott), i Tyskland och Sverige, framförallt har gått till att finansiera privat och offentlig konsumtion som i sig drivit på en löneinflation har sänkt låntagarländernas konkurrenskraft, istället för till produktiva investeringar som lett till det motsatta, gör inte saken lättare.

Att som Göran Persson tro att en stenhård europakt med budgetdisciplin och inbyggda bestraffningsmekanismer är lösningen på dessa mycket stora problem är att vara ute och cykla på en farlig väg. Det kommer bara att pressa ned efterfrågan ännu mer, vilket riskerar att slå sönder ekonomin, de sociala kontrakten och demokratin i dessa länder, och naturligtvis att även drabba överskottsländerna, genom sjunkande efterfrågan och göra de upparbetade fordringarna värdelösa.

En anpassning måste ske hos både underskotts- och överskottsländerna. De senare måste inse att de är en del i problemet och att det är de som har ansvaret för att hålla efterfrågan uppe när underskottsländerna måste spara.

Det finns en mycket tydlig historisk parallell. USA:s vidmakthållande av sitt stora handelsöverskott efter första världskriget och långt in på 20-talet drev många europeiska länder, inte minst Tyskland, in i en allt djupare och allt mer ohållbar skuldsättning, där dåtidens fasta växelkursmekanism, guldmyntfoten, skapade samma rigiditet som euron gör idag.

Dessa obalanser lade grunden för depressionen, (efterfrågekollaps) och politiskt mörker. Tyskland har ett ansvar för att det inte sker idag, men driver en politik som för i den riktningen. Den blir inte bättre av att den omfamnas av den svenska faunans mest aktade ”silverryggar” och ”hästsvansar”.