Den gamla proggklassikern från Hoola Bandoola Band, Vem kan man lita på, är ständigt aktuell på finansmarknaden.

Uppenbarligen litar investerarna i vart fall inte tillräckligt på vindkraftsbolaget O2. Men på senare tid kan man sätta frågetecken på hela kedjan från värderare och rådgivare till övervakare.

Förtroendefrågan är helt central på finansmarknaden. Dessvärre uppstår hela tiden sprickor i förtroendefasaden. Om de inte tätas i tid, utan tillåts växa, så riskerar hela systemet ett sammanbrott. Även om det är betydligt bättre i Sverige än på många andra håll i världen, så finns det alltid anledning att se upp.

Förra året var rekord i nyemissioner bland börsens storbolag, inte minst hos de skadeskjutna bankerna. Nu är det dags för lite mindre bolag att söka pengar. Det gäller både noterade företag som vill fylla på kassan, och bolag som vill söka sig till börsen.

Först ut i kön att fånga in aktieägarnas pengar har varit två bolag från den hajpade vindkraftsbranschen, O2 och Arise Windpower. De har båda kritiserats skarpt för att ha väl luftiga antaganden för de faktorer som styr lönsamheten i sina projekt. Det är framför allt den genomsnittliga driftstiden, det antal timmar per år då el produceras med full kapacitet, som ifrågasätts.

O2 har beräknat den genomsnittliga driftstiden till 3100 timmar per år och Arise till 3000 timmar. Enligt Energimyndighetens statistik redovisade de rapporterande vindkraftverken med en kapacitet på över 2 MW, där merparten utgörs av vindkraftverk som har tagits i drift under de senaste 2-3 åren, i genomsnitt en driftstid 2154 timmar. Fjolåret var visserligen ett dåligt ”vindår” med ett vindindex på 94 procent av ett normalår, men även om man justerar för detta så går det genomsnittliga moderna vindkraftverket inte ens runt i ekonomiska termer.

De båda bolagen hävdar visserligen att deras antaganden är realistiska, men som prospektläsare har man små möjligheter att bedöma detta. Att de båda bolagen har valt att inte redovisa det faktiska utfallet för de vindkraftverk som de har tagit i drift, eller sålt, under de senaste åren ökar knappast trovärdigheten.

Att som i O2s fall låta turbinleverantörerna intyga att kalkylerna är realistiska känns lite som ”när vår präst från konfirmationen står och pekar i det blå och ingen fattar om han visar vägen eller känner vilket håll vinden blåser åt”.

Risken har varit uppenbar att Halta Lotta och andra investerare hade fått gå hem till sej med rösten fylld av gråt och snyfta, vem i hela världen kan man lita på? I sista stund valde investerarna att inte lita på O2.

Och även guld kan riskera att bli till sand. I förra veckan klubbade guldletarbolaget Lappland Goldminers en nyemission på 122 miljoner kronor. Helt avgörande för bolagets framtid är utvecklingen i Fäbolidengruvan. Den projektstudie som det i branschen välrenommerade Outotec tidigare genomfört uppges ha varit synnerligen nedslående. Nu vill Lappland Goldminers göra en uppdaterad studie, den här gången med en ny ansvarig firma.

Frågan är en synnerligen het potatis i branschen, och Outotec är uppenbart besvärat av att kommentera det hela. Men tveklöst så den här typen av kalkyler extremt känsliga för vilka antaganden om guldhalter, guldpriser, valutor, brytningskostnader och diskonteringsränta som stoppas in. Vilka värden som stoppas in avgör om en gruva kan anses vara en riktig guldklimp, eller bara ett svart hål.

Lappland Goldminers har tidigare varit ifrågasatt för att bolaget använt lednings- och styrelsepersoner för att i egenskap av kvalificerade personer” sammanställa tekniska underlag. Även om gruvaktier främst lockar genuint riskvilliga placerare, så förtjänar dessa bästa möjliga och pålitliga underlag för sina placeringar.

Att det finns en stor risk att ”externa” och ”opartiska” värderingar blir beställningsarbeten från uppdragsgivaren visar utvecklingen för fastighets- och skandalbolaget Allokton, som står på konkursens rand. I det senaste bokslutet tvingades bolaget göra nedskrivningar på närmare 800 miljoner kronor, vilket med råge sopade bort det egna kapitalet.

Allokton har ända sedan bolaget börsnoterades fått kritik för att dess värderingar inte riktigt verkar stämma med verkligheten. När värderingsfirman Newsec genomförde värderingen vid det senaste årsskiftet så blev det också en stor justering, som inte förklaras av att marknadens avkastningskrav förändrats utan huvudsakligen av ”en förändrad bedömning av fastigheternas intjäningsförmåga”. Vem i hela världen kan man lita på? Ja uppenbarligen inte CB Richard Ellis, som gjort de tidigare värderingarna.

Kan man lita på Nasdaq OMX och NGM övervakande och osynliga hand?

Nej, i förra veckan deklarerade Finansinspektionen att de vill flytta bort ansvaret för redovisningstillsynen från börserna, Nasdaq OMX och NGM. Hela övervakningsfunktionen på aktiemarknaden har under en längre tid varit ifrågasatt. Det kommersiellt inriktade Nasdaq prioriterar inte kritisk övervakning lika högt som möjligheterna till kringförsäljning till börsbolagen. Förlorarna på det blir aktieplacerarna, som är beroende av en ordentlig granskning av både informationsgivning och handel.

Kan då man lita på statens starka hand? Det undrar i alla fall de kunder som förlorat stora belopp på den så kallade rådgivning de fått från den avgiftsstinna kapitalförvaltaren Acta. Det är få företag i Norden, om ens något, som kan mäta sig med Acta när det gäller missnöjda kunder, som i dag sitter med storförluster på komplexa produkter de köpt av Acta. I påfallande många fall handlar det också om äldre personer, med begränsat kunnande om så avancerade finansiella instrument.

Allmänna Reklamationsnämnden, ARN, väljer dock att fria Acta. Beslutet är anmärkningsvärt, och leder till ett ytterst befogat ifrågasättande av ARNs funktion. Svenska konsumenter skulle definitivt behöva ett starkare skydd än det här.

Då kommer Mor Maria krypande och hennes ögon är så blå, när hos skriker, vem i hela världen kan man lita på?