I vågskålen ligger inte bara det irriterande individuella faktum att Swedbank lever på explicita statliga stödpengar, där det finns en risk att även en trögtänkt finansmarknadsminister drabbas av insikt att staten faktiskt borde ha rimligt betalt för sina insatser.

Där finns också risken för att ett allt för tydligt statligt beroende hos banksektorn som helhet kan (bör för oss icke-bankirer) leda till tuffare regleringar och hårdare granskning av vad det är för samhällsnytta som den tidigare så saligförklarade finansbranschen egentligen levererar.

Och tuffare regleringar, liksom tuffare myndighetsutövande, för att exempelvis stärka konsumentskyddet, är något som skulle kraftigt beskära den framtida potentiella lönsamheten i banksektorn.

För det är inte en allt för stor överdrift att säga att stora delar av banksektorns nuvarande verksamhet är samhällsskadlig - så kallad ”rentseeking”, där bankerna är mer privilegierade privata skatteindrivare av sina kunder, sparare och låntagare, än leverantörer av någon motsvarande nytta.

Det är därmed stora ”nuvärden” för bankerna som står på spel om de kan visa att de klarar sig på ”egen hand”.

Det bör påpekas att kraften i ”den egna handen” fortfarande får det mesta av sin energi av att styrräntorna är extremt låga och möjligheterna att låna till dessa låga räntor hos centralbankerna står vidöppna.

Samtidigt tillåts bankerna dölja stora latenta nedskrivningsbehov av sina mer riskfyllda tillgångar. Denna statliga handräckningshjälp gör att de kan återhämta mycket av sin förlorade lönsamhet (vilket också är konsekvensen av ambitionen att stabilisera det finansiella systemet).

Men med en återhämtad lönsamhet så lär bankerna också återfå mycket av den ”lobbykraft” och makt att styra över branschutvecklingen som de genom krisen har förlorat.

Vikten av denna ”lobbykraft” ska inte underskattas för att kunna påverka de allt annat än transparenta lagstiftningsprocesserna i Washington, Bryssel och även i Stockholm.

Swedbanks mål att så snart som möjligt skaka av sig det direkta statliga stödet är inget unikt svenskt fenomen.

I samband med att många amerikanska banker under sommaren kunde presentera resultat som var klart starkare än vad marknaden förväntat, bildade flera amerikanska banker med Goldman Sachs i spetsen kö för att betala tillbaka det stödkapital som den amerikanska staten ”tvingat” på bankerna efter Lehman Brothers fall i höstas.

De amerikanska bankerna fick framför allt kritik för att de ville göra återbetalningarna för att slippa de begränsningar av ersättningsnivåerna som de direkta statliga stöden medförde.

Goldman Sachs har exempelvis satt av astronomiska 80 miljarder dollar i upplupen bonus bara för årets första halvår. Bankernas egen uppfattning var att de ville vara goda ”samhällsaktörer” och betala tillbaka ett stöd som de inte behöver.

Men det stöd som de understödda bankerna, som Swedbank, vill betala tillbaka är som sagt var det direkta och individuella.

Det bredare ”systemstödjande” stödet säger de inget om. Men med detta stöd, som bankerna har exklusiv tillgång till, har de snabbt kunnat återhämta sin intjäning.

Det är bara att betrakta den explosiva vinstutvecklingen hos bankernas tradingverksamhet under de senaste kvartalen. Här har bankerna kunnat tälja arbitragevinster med slöa smörknivar. Det är svårt att se någon större samhällsnytta med detta.

Ansvaret att hålla igång kreditsystemet har de lyckats mindre väl med. De flesta banker har istället försökt krympa sin utlåning, i synnerhet de krediter som kräver hög kapitaltäckning.

För en tydlig trend hos bankerna är att de egentligen inte har något större intresse av att hålla på med de basala tjänsterna; att upprätthålla ett enkelt, transparent och effektivt system för sparande och kreditgivning och som mellanhand för riskkapitalförsörjningen.

För detta är produkter som är lätta att standardisera och som därmed inte kan förväntas ha någon överdrivet hög lönsamhet.

Bankerna, liksom andra leverantörer av standardiserbara varor och tjänster, som elbolag och teleoperatörer, använder i stället det mesta av sin innovations- och marknadsföringkraft till att skapa ”produkter” som inte riktigt går att jämföra med andra leverantörer med målet att undvika priskonkurrens.

På en oligopolmarknad, såsom den svenska bankmarknaden, behöver dessa innovationer inte vara särskilt innovativa.

Ta exempelvis Swedbanks kapitalförvaltning Robur, som är en dominant på den svenska fondmarknaden, där de samlade avgifterna för förvaltningen inte står i någon som helst proportion till bankens verkliga kostnader, prestation eller risktagande.

Det är ett tydligt exempel på så kallad ”rentseeking”.

I sammanhanget kan man naturligtvis också ifrågasätta vilken kund- eller samhällsnytta som exempelvis bankernas ofta välutbildade, begåvade och högavlönade analytiker och kapitalförvaltare tillför, när det bevisligen är så att deras resultat statistiskt sett kan matchas av vilken pilkastande letargisk primat som helst.

Förvaltningsavgifterna på de traditionella fonderna har emellertid sjunkit över tid, då det har blivit uppenbart för allt fler att den ”aktiva” förvaltningen inte skapar något mervärde jämfört med de billigare indexfonderna.

Bankerna har då svarat med nya innovationer såsom ”strukturerade produkter”, främst aktieindexobligationer, där de plockar ihop två standardiserbara komponenter, en option och en obligation, till en icke standardiserad produkt, och gör därmed prissättningen mycket svår att genomlysa.

Den ”produkt” som bankerna satsar hårdast på nu är ”fond i fond-lösningar”, där de också dribblar hårt med prissättningen.

Det finns inget som tyder på att strävan inom bankernas kreditgivning inte också är att skapa så komplexa och gärna så ”individuella” lösningar som möjligt, just för att undvika priskonkurrens.

Det är klart att bankerna till varje pris vill undvika regleringar som sätter käppar i hjulet för denna typ av innovationskraft och snabbt få omvärlden att glömma de fatala felsteg som de levererat.

För ”Subprime”, ”CDS”, och ”CDO” var väl egentligen bilmodeller från GM och ”Baltic Adventure” var väl en rallytävling sponsrad av Saab.