Kommentar | Politik

Politiker i alla läger tycker att det är för djävligt att bankerna först njuter frukterna av bankgarantin och sedan använder de underförstådda övervinsterna till att vräka ut bonus till personalen. Men det är finansmarknadsminister Mats Odell och finansminister Anders Borg som konkurrerar hårdast om dasslocket just nu.

Borg om någon borde veta hur hemskt det är med bonus efter att ha haft ledande positioner på bonusstinna arbetsplatser som Alfred Berg, ABN Amro och SEB.

Odell är dock en ivrig utmanare, så ivrig att han lyckades göra fjolårets största ideologiska klavertramp när han i bonuskritikens namn öppnade för en politisk styrning av AP-fonderna. Åtminstone Borg borde i sin roll som finansminister för ett ögonblick överväga att prova det runda slagträet.

Man kan ha många åsikter om bankernas bonus men fakta är att de belopp som inte går till bonus istället går till aktieägarna, om inte som ett direkt överskott så indirekt som ett uteblivet underskott. De underförstådda övervinsterna kommer i alla fall inte kunderna till del.

Om politiker som Borg och Odell med flera vill se bankernas förmåner av bankgarantin sippra ned till kunderna borde de istället stärka konkurrensen mellan bankerna.

Det första steget kan vara att avskaffa reavinstbeskattningen vid fondbyten, vilket skulle öka attraktionen att byta bank markant. Det skulle inte bara tvinga fram en verklig konkurrens mellan bankerna utan också leda till prispress på de förvaltningstjänster som svarar för en betydande del av sektorns vinster.

Med lägre vinster i banksystemet måste aktieägarnas lust att ge ifrån sig en del av kakan till bonus rimligen minska. Men de väljer dasslocket och pratar bara om bonus istället för att attackera de retoriskt lite mer komplicerade orsakerna till incitamentsorgierna.

Priset för att verkligen fjärma sig från problemets kärna tar vänsterpartiet som istället för att reflektera över hur man får marknader att fungera vill se en särskild skatt på bonusar som överstiger ett visst belopp. Det är samma parti rasar mot andra skillnader i skattesatser, den så kallade pensionärsskatten med dasslocksterminologi.

På ungefär samma sätt var det med Vattenfalls tyska avtalshaveri som seglade upp i höstas och näringsministern tog fram dasslocket och skyllde på ledningen medan oppositionen använde dasslocket på näringsministern.

I stället hade de kunnat enas om att använda det runda slagträet till att slå sönder det företag som ursprungligen var tänkt att tjäna elkonsumenterna till mindre bitar för att restaurera konkurrensen på elmarknaden. Liksom den elbörs vars konstruktion i efterhand verkar vara skapad för att hämma konkurrens.

Och socialdemokraten Thomas Eneroth kräver nu med hjälp av dasslocket ”skärpt tillsyn och ökad konkurrens” på elbörsen mot bakgrund av att energimarknaden fungerar så dåligt. Utan att reflektera över det egna partiets ansvar för hur prisbildningen på el fungerar.